givemefuel

Dagen jag har fruktat mest kom igår. Min älskade morfar är död, borta. Helt sjukt. Det gör så fruktansvärt ont, attacker av gråt och ilska kommer och går hela tiden. Han blev bara 66 år, alldeles för ung för att ryckas bort från världen. Mormor har blivit änka. Det är så ofattbart, overkligt. Orden från läkaren ekar i huvudet hela tiden: Hans avled för en timme sen. Men han var så fin där han låg, fridfull och vacker. Jag undrar om han visste att han skulle dö, är han förbannad och ledsen som vi är? åååh min älskade morfar. Jag hoppas innerligt att du känner frid, lugn och att du har det bra däruppe tillsammans med din bror, dina föräldrar. Jag vet att vi kommer att ses igen morfar, vi kommer att kramas igen när den tiden är kommen, det är jag helt säker på. Men ändå gör det så fruktansvärt ont. Vi var hemma hos dig och mormor tidigare idag, då brast det för mig igen. Jag såg din traktor, ditt hus du har byggt upp med dina starka händer. Du kommer aldrig få komma hem igen, aldrig sitta i din fotölj, aldrig sitta vid köksbordet och tippa v75. Men nu är du fri från all smärta, ångest som du har kämpat med sen februari. Du har kämpat så bra morfar, men din kropp orkade inte mer. Du har genomlidit så sjukt mycket dom senaste månaderna, du har varit tapper! Du kommer aldrig få träffa dom två nya tillskotten i familjen som kommer inom snar framtid, men vi kommer att berätta om dig, vi kommer berätta allt du gjort för oss om alla minnen vi har, om vilken underbar människa du var! Vi vet att du vakar över oss, och vi hoppas att du hälsar på oss ibland, men var försiktig så jag inte blir rädd. TACK för allt du har gett oss, tack för du var en underbar morfar! Jag kommer aldrig någonsin glömma dig!

Jag älskar dig min fina morfar!